Häromdagen meddelades i pressen att Dolph Lundgren är aktuell för en vilda västern-inspirerad komedifilm om 1600-talets dansk-svenska krig.
 
”De danska komedierna har stått och stampat i flera år och bara varit platta revykomedier. Vi ska göra en absurd komedi med inspiration från amerikanska komedier” säger regissören Jesper Skaaning.
 
Det är förvisso inget ovanligt att göra komedier som utspelar sig i en ond och våldsam tid. Men när det gäller skildrandet av skåningarnas motståndskamp mot svenskarna på film, är det regel och inget undantag, att tillrättalägga historien och undanhålla publiken obehagliga sanningar.
 
1992 var det Søren Pilmark som red på hästryggen och slogs och älskade med samma varma hand i den romantiserade och förskönande tv-serien om ”Göingehövdingen”. Den tragiska och brutala verkligheten för människorna här i Öresundsregionen på 1600-talet när Sverige skapade ett Kosovohelvete i Skåne var annorlunda.
Det samtida ögonvittnet Severin Kjær skrev, att då Karl X Gustavs krig på Sjælland var över och Danmark besegrat, såg det ut som en dödens ängel gått genom landet. Hela byar låg öde och övergivna. Döda människokroppar låg ute här och var och fåglar och djur kalasade på kvarlevorna.
 
I Edvard Persson-filmen ”Snapphanar” från 1941 var det den folkkäre Edvard som gestaltade den skånske gerillakaptenen Grimme Jens, där det blodiga motståndskriget mot svenskarna i det ockuperade Östdanmark likaledes förvandlades till en käck och munter historia om rövare och soldater. Bara själva filmtiteln i sig, avslöjar att det är en mälardalstolkning av de många skåningar som stred i gerillatrupper mot svenskarna. Den svenska militärmakten gav dem den förnedrande beteckningen ”snapphanar” som var ett inlånat tyskt ord för de sämsta elementen i samhället, landsvägsrövare och banditer etc. Först i modern tid har namnet ”snapphanar” fått ett romantiskt skimmer över sig genom de danska och svenska historiska romanerna.
 
Filmen spelades in under andra världskriget, och manusförfattaren Karl Ragnar Gierow förklarade att den var ”en tydlig allegori på situationen i Danmark och Norge” som då ockuperats av tyskarna.
Men denna film var inget för de danska och norska biobesökarna. ”Snapphanar” slutar med underkastelse där Grimme Jens (Edvard Persson) avfyrar slutrepliken ”Svenskarna är bra människor, ärliga och bra på att slåss, ett förbannat bra folk.”
Man kunde lika gärna låta den skotske frihetshjälten William Wallace (spelad av Mel Gibson) efter tortyren i slutet av filmen Braveheart, istället för att ropa ”Freedom!”, svära på att engelsmännen var underbart ridderliga motståndare.

Anmärkningsvärt är, att nazisterna förbjöd ”Snapphanar” i Norge eftersom de ansåg att filmen förhärligade partisanverksamhet. Som K Arne Blom och Jan Moen skriver i Snapphaneboken:
”Man kan undra om tyskarna i Norge inte såg filmen till slut, för sens moralen i den är att motstånd inte lönar sig i längden och att den främmande överhet som kommer som nya herrar ju til syvende og sidst är bra och förträffligt folk.”
 
En mer nyanserad bild av de skånsk-svenska konflikterna på 1600-talet fick vi i tv-serien med samma namn som visades på SVT år 2006. Men även denna serie slutar med underkastelse, där de skånska motståndsmännen rentav räddar livet på den svenske kungen Karl XI vilken i enlighet med den konventionella svenska historiesynen framställs som den rättrådige regenten som griper in om försvenskningsprocessen någon gång i undantagsfall blir orättfärdig, och ställer allt till rätta igen.

Tv-seriens regissörer förklarade också, att de valt att inte skildra svenska grymheter som t.ex. den avrättningsmetod, vilken var särskilt framtagen för skånska motståndsmän, då det var för blodigt och obehagligt att visas för den svenska tv-publiken.  Låt oss därför erinra om Artur Lundkvists skildring i ”Snapphanens liv och död” om hur svenskarna tvingade skåningarna till lydnad:
 
”Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna.
En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.

Trumman börjar dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.

Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.

Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen, hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod.”

För att återknyta till Braveheart, så är filmen intressant i flera hänseenden för denna diskussion. Skottland är en parallell till Skåne. Skottland förenades med England som ett rike – Storbrittanien – år 1707 (jfr Skåne och Sverige 1720), men har lyckats bibehålla en självständig kulturell identitetet bättre än Skåne:  man har sin whisky, sina kiltar, säckpipor, sitt eget fotbollslandslag, och centralmakten i London har erkänt existensen av en skotsk nationalitet. Men rent politiskt har man inte kommit längre än Skåne: Storbritannien är en centralstat där allt styrs från London.

Braveheart inleds med att filmens berättare säger ”Engelska historiker kommer kalla mig lögnare. Men historien har skrivits av dem som hängt hjältar.”

Samma ord skulle kunna inleda en film om den skånska frihetskampen visavi svenska historiker.

Tills någon vågar sig på att göra en sådan film får vi nöja oss med vilda västernkomedier om erövringen och försvenskningen av Skåne.