Faktiskt gick denna nyhetsnotis min näsa förbi: för några veckor sedan rapporterade HD, att Skånes betvingare Magnus Stenbocks äreminne på Stortorget flyttas.

Magnus Stenbocksstatyn som tronar på stans förnämsta plats i Helsingborg restes 1901, då staden på kort tid genom den industriella revolutionen vuxit från ett simpelt fiskeläge till storstad, och var en viktig militärstad med ett husarregemente och arméfördelningsstab. Stadskärnan fick sitt nuvarande utseende med Terrasstrapporna och Rådhuset i uppsvensk nygotik med fönstermålningar som skildrar stadens ursvenska historia naturligtvis med Stenbock i centrum, och Stenbocksstatyn strategiskt placerad där Järnvägsgatan/Drottninggatan korsas, delvis därför att militären behövde en paradplats (statyn fick dock 1959 flyttas några meter, eftersom placeringen mitt i trafikvimlet i paradgatan förvisso var idealisk för militärparader, men inte spårvagnar och bilar). Korsvirkeshusen som kantade Stortorget revs också, för att ge plats åt en mer ”representativ” svensk stadsbild.
Varje år den 28 februari (”Stenbocksdagen”) firades ända in på 1950-talet den svenska segern i slaget vid Helsingborg med militärparader där också alla stadens skolbarn deltog och sjöng svensknationalistiska sånger inför väldiga åskådarmassor på en stor scen som var rest intill monumentet.
Den svenska staten och militären hade uppodlat en hel svensknationalistisk kult kring Magnus Stenbocksminnet, och Stenbock vördades som ett helgon i den stad han själv hatade och helst ville jämna med marken som ett danskt motståndsnäste.

Som Anders Hedwall diktade:

I Malmö och i Helsingborg
stoltserar mitt på Stora Torg
en ryttare ömt av stadens famn:
Karl Gustav är den enes namn,
den andre heter Måns.

Men ännu ej har jag förstått,
varför de här statyer fått,
fastän ju meningen
lär vara den, att staden – ack,
vill säga segraren sitt tack,
för att han tagit den.

O stora Självförgätenhet,
som ej av några gränser vet,
ty här har likväl hänt
det underbara, att en stad
har hugfäst fiendens bravad
med dennes monument.

I ett modernt demokratiskt samhälle är det knappast acceptabelt, att historieundervisningen fortfarande delvis grundar sig på en nationalistisk och totalitär tradition med rötter i 1800-talet. Ett politiskt konstverk från denna tid, med den explicita sockeltexten ”Fosterlandet åt Magnus Stenbock. Snillrik fältherre, tapper krigare, ädel människa. Stor i lyckan, större i olyckan” och de vadmalsklädda skånska getapågarna vid hans fot som håller upp en fana med Skånes vapen och förmedlar den storsvenska myten om att Stenbocks armé till största delen utgjordes av simpla skånska bonnapågar (sanningen är istället den att det var ytterst få skåningar på den svenska sidan, antalet på dansk sida var betydligt större), hör bättre hemma på Fredriksdals friluftsmuseum, snarare än att fortfarande prägla hela den moderna stadsbilden och förmedla denna skeva historiesyn på stans hedersplats. I synnerhet då de flesta helsingborgare den dag i dag anno 2009, vuxit upp med att Stenbock var en hjälte.

Beslutet om att flytta Stenbocks ärestod vore således ett mycket glädjande besked. Om det inte vore för att nyheten i HD publicerades den 1 april.

HD körde en ”favorit i repris” och gjorde omplaceringen av det svenska segerbelätet till årets aprilskämt, liksom man gjorde 1999.
Samma år hade två lokalpolitiker motionerat i stadsfullmäktige om att flytta monumentet till Fredriksdal. HD, stadens enda opinionsbildande organ, agerade blixtsnabbt och arrangerade genast en omröstning bland läsarna om Stenbocks äreminne verkligen borde flyttas. Utan att nämna ett ord, om Stenbocks negativa roll i stadens historia och tillståndet i Skåne runt 1710.
Resultatet blev, att en förkrossande majoritet sade nej till en omplacering, och i tidningsreportagen som följde bl.a. med en ”enkät nere vid statyn” var budskapet från alla: ”Rör inte Stenbock!”
HD lyckades med uppsåtet:

 ”- Nu lär vår motion inte ha någon större chans att gå igenom…, säger Maria Winberg (fp) [den ene av motionärerna, anm] när hon får höra resultatet” (HD 25/6 1999).

HD har också i sina ledarartiklar, t.ex. den 8 januari 2004 tagit statyn i försvar, med motiveringen, att Stenbocks äreminne inte är förledande, utan tvärtom en utmärkt historielektion.
Man har också försvarat statyn, genom att varna för, hur farligt det är att gräva i historien och gamla konflikter.
En annan inte så seriös ledare föreslog, att man som kompromiss, kunde sätta en ölflaska i Stenbocks näve, som välkomnar danskarna när de stiger i land.
Diskussionen för tankarna till en episod i tv-serien South Park, där många invånare i staden vill byta ut stadens flagga, som avbildar fyra vita gubbar som hänger en svart gubbe. Flaggans anhängare anför samma argument som anhängarna av Stenbock-statyn: ”You don’t mess with history”! Så kompromisen blir, att man sätter ett leende på negern som blir lynchad.
Ganska synd, att HD numera är den enda lokaltidningen i Nordvästskåne, istället för Öresundsposten, som bar på ett skandinavistiskt/prodanskt politiskt arv delvis med regionalistiska förtecken. Grundaren O P Sturzenbecker var bl.a. författare till Skånes första kända nationalsång och hade ambitionen att tidningen skulle ges ut på bägge sidor av Sundet och vara en skånsk-själländsk lokaltidning. I skarp kontrast till HD, som var pronazistisk när tvillingstaden precis utanför redaktionsfönstren, var ockuperad av Nazityskland, och chefredaktören Ove Sommelius representerade det lokala nazistpartiet Medborgareförbundet på rådhuset. Något tidningen helst inte vill bekänna idag. Trots detta kunde Ove Sommelius sitta kvar som chefredaktör ända till 1974. Kanske delvis, därför att familjen Sommelius är tidningens ägare.

Så det är kanske inte så konstigt, att en avisa som både förnekar sin egen, och Skånes historia, enbart ser en omplacering av erövrarmonumentet som ett aprilskämt.

HD:s chefredaktör

Så här kunde HD:s chefredaktör Ove Sommelius avbildas ännu på 1950-talet