Det är vanligt och populärt att stämpla alla skåningar som rasister för att man liksom i Danmark har en större benägenhet att rösta på främlingsfientliga missnöjespartier, och att det är OK för de större etablerade partierna att samarbeta med dem. Rentav Sverigedemokraternas starka ställning i Skåne tas upp som ett exempel på den farliga skånska nationalism och separatism som gror i landskapet.
Sverigedemokratarna har inte varit sena att utnyttja demoniseringen av Skåne och skåningarna till sin favör, och framställa sig som skånska ”patrioter” med en ”skånsk” syn på invandring.
Sverigedemokratiska politiker såsom Kent Ekeroth vilken ställer upp i EU-valet, har försökt infoga skånelandsrörelsens ideer i propagandan, t.ex.:

”Kom ihåg att om du är Skåning tillhör du ingen folkgrupp och har en helsvensk dialekt som är ful och påminner om de “rasistiska svinen” på andra sidan Öresund! Du ljuger om den skånska historien med påstådda grymheter ifrån uppsvenskt håll. Du ska hålla käften om mångkultur och låta regeringen i Stockholm byta ut dig emot de nya berikarna.
Karl X misslyckades med att byta ut Skåningarna, detta historiska misslyckande upprepar man inte igen, nu ska den vidriga skånska dialekten bort och de uppkäftiga bonjävlarna ska bytas ut emot fredsälskande muslimer en gång för alla! Sug på den ni “rasseskåningar“. Karl X kallas i skåningars folkmun för Måns Bock..”

Förväxlandet av Karl X Gustav och Magnus Stenbock tyder på att det är klent med historiekunskaperna, men han har också i ett mindre vulgärt och mer välformulerat inlägg argumenterat för att skånskan är ett eget självständigt språk.

Sverigedemokrater går så långt, som att lyfta fram Magnus Stenbocks och svenskarnas hårdhänta behandling av helsingborgarna för att de varit så danskvänliga som ett varnande exempel på vad ”massinvandringen” kan leda till:

”Ska detta hända igen?
När? 2030?
Ska SD´s valseger 2010 dra igång kampen för att stoppa framtida krig i sverige?”

Det har rentav fått den socialdemokratiske bloggaren Martin Tunström i Helsingborg att ironisera över Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige, förordat att den nya skolan på Tågaborg skall uppkallas efter Magnus Stenbock – vilket Tunström sympatiserar med, eftersom han betraktar Stenbock som ”befriaren” som räddat staden från dess ”fiender” vilket han understryker med en stor bild av ryttarstatyn på sin blogg:

”Bloggen erfar att den fiktiva bloggaren “Jorma Lindgren”, som säger sig ogilla försvenskningen av Skåne samtidigt som den sympatiserar med Sverigedemokraterna, hemma i sin kammare börjat författa arga brev till Sverigedemokraternas kommunavdelning. Allmänheten varnas!”

Sådana skånska hållningar kan förefalla som en politisk anomali, eftersom Sverigedemokraterna är ett svensknationalistiskt parti som INTE vill separera Skåne från Sverige, men GÄRNA höra till Sverige.
I en intervju i Sydsvenskan, säger Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, att han vill resa fler ”hjältestatyer av kungar” och:

”att svenska dagisbarns känsla för det fosterländska ska stärkas och att det ska sättas upp fler kungastatyer på torgen.
– När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut… det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige. ”

Sverigedemokraternas lokalavdelning för Sydsverige avslutade sin partistämma för ett par år sedan i Helsingborg med ”en högtidsstund för Magnus Stenbock vid statyn i centrum” och har firat de svenska segrarna i slagen vid Landskrona och Lund på årsdagen för dessa ”svenska jubileum”.

I Sydsvenskans intervjuartikel, framkommer också att det är ”De fyras gäng” eller ”Fantastiska fyran” som de brukar kallas, som står bakom den nya ideologiska kursändringen i Sverigedemokraterna och som styr partiet: Åkesson, partisekreteraren Björn Söder, pressekreteraren Mattias Karlsson och Richard Jomshof, ansvarig utgivare för partitidningen SD-Kuriren, vilka var studiekamrater på det gamla försvenskningsuniversitetet i Lund.
Som Åkesson säger:

”– Vi tyckte redan på Lundatiden att det var vi som var partiet. ”

Richard Jomshof (tidigare Johansson) med rötter i Helsingborg, har profilerat sig i skånedebatten genom sin vurm för Magnus Stenbock och strid för statyn i 28:e februarisällskapet som samlas till fest på ”Stenbocksdagen”, då han bl.a. skrev ett upprört inlägg när två politiker motionerat för en omplacering av statyn, vilket blev uppmärksammat då även den kristdemokratiske politikern Joakim Lindström var medundertecknad, med rubriken ”Magnus Stenbock i våra hjärtan” som HD skrev 8 augusti 1999:

”Joakim Lindström och Richard Johansson var förra året med om att bilda 28:e februari-sällskapet. Döpt efter dagen då Magnus Stenbock vann slaget vid Helsingborg år 1710.
Sällskapet har också gett sig in i sommarens debatt om Stenbocksstatyn på
Stortorget.
Bort med statyn, ersätt krigssymbolen med en fredssymbol, föreslog i juni Peter Ahlbom (v) och Maria Winberg (fp) i en gemensam motion till fullmäktige.

[...]

28:e februari-sällskapet tillhörde dem som gick till motangrepp.
”Magnus Stenbock i våra hjärtan!” inleder företrädarna sitt inlägg med.
Skrivelsen har de placerat på Internet, bland annat i folkpartiets lokala
debattforum och i Helsingborgspolitikers gästböcker.”

Men är då Skåne ett rasistfäste? En ledare i  Kristianstadsbladet 10 mars 2000, då skånedebatten var i en avgörande fas och den skånska regionalismen angreps på bred front av etablissemanget i det svenska samhället – artikeln som ledaren bemöter publicerades i Ordfront magasin nr 3/2000 med en stor Skånelandflagga över hela omslaget och rubriken ”Slutna landskap” och var ett stort reportage av Anna-Lena Lodenius som likställde allt skånskt med xenofobi och rasism – kommer närmare sanningen:

”Skånska färger
Är det sant som den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg påstod för
ett tiotal år sedan att skåningar är mer rasistiska och
främlingsfientliga än andra svenskar? En huvudartikel i det senaste
numret av vänstertidskriften Ordfront indikerar att så tycks vara
fallet.
Det är frilansjournalisten och författaren Anna-Lena Lodenius som gjort
ett undersökande reportage om de skånska missnöjespartier som finns
representerade i flera av Skånes mer än 30 kommuner. Hon har funnit att
över häften av dessa partier propagerar mot invandring och
flyktingmottagande.

[...]

Socialdemokraterna insinuanta utfall mot det borgerliga regionstyret i
Skåne förklaras bäst genom den desperation partiapparaten känner över
att ha förlorat makten över detta öppna och ljuvligt böljande landskap.

Att skåningarna skulle vara mer främlingsfientliga än andra svenskar är
något som ingen lyckats påvisa. Själva förekomsten av
invandringskritiska lokala och regionala partier räcker inte som bevis.
Kanske är skåningarna mindre auktoritetstrogna och många ställer sig
skeptiska till överhetens önskan om ett mångkulturellt samhälle.
Därför visar skåningar i högre utsträckning sin vilja genom att rösta på
högerpopulistiska partier, än andra svenskar som begränsar sin protest
till privat missnöje i vid köksbordet eller arbetsplatsens fikarum.

Den överväldigande majoriteten skåningar röstar på anständiga partier.
De skånska färgerna är ju gult och rött, inte brunt.”

Att skåningarna röstar på ett parti som Sverigedemokraterna beror snarare på vad de fått lära sig i skolan, hur väl den svenska historieundervisningen lyckats föra oss bakom ljuset, och att Sverigedemokraterna inte är så ”anti-etablissemang” som de vill framställa sig själva. De företräder just den historiesyn och nationalism som varit grundläggande för hela det svenska samhället sedan 1800-talet och ”Folkhemmet”, en konservativ och nationalistisk idé, som sverigedemokraterna säger sig vilja ”återskapa”.
I sverigedemokraternas värld får det skånska lov att finnas – så länge det inte utmanar det svenska eller sätter det på prov. Precis som för etablissemanget i det svenska samhället.