Samtidigt med Centrum för Danmarksstudiers utställning på Krapperup om Skånes försvenskning som kommenterats i föregående blogginlägg, pågår på Malmöhus utställningen ”På kungens order”.
Eftersom Centrum för Danmarksstudier i deras utställning går i polemik mot vad de kallar ”skånskhet” och ”skånsk historieskrivning” – vilken de hävdar är den ”traditionella” synen på försvenskningen, i motsats till deras egen - kompletterar utställningen på Malmöhus på ett bra sätt deras utställning på Krapperup.
Liksom på Krapperup påstås det nämligen att försvenskningen var en fredlig och problemfri process, eftersom det inte fanns någon dansk identitet i Skåne på 1600-talet:
”Skåningarna fick från början bli fullvärdiga svenskar.
Krigströttheten var stor.Att byta nationalitet var inget stort problem.
Det vi kallar nationalkänsla var inte uppfunnet än.
För skåningen spelade det mindre roll om vilken kung som satt på tronen.
I vardagen var man ändå bara bonde eller borgare, präst eller adelsman, ansvarig inför sin Gud och sina gelikar.”
Det är just så här svenska historiker i alla tider försökt framställa försvenskningen, att Skåne bara låg, som t.ex. en svensk historiker formulerat det: ”som en tappad gördel vid Sveriges fot” . Men utställarna på Malmöhus gör ändå ett självmål:
”Nu [vid det svenska övertaget] gäller det för svenskarna att få en stabil situation i det erövrade området.
Om skåningarna känner sig som fullvärdiga svenskar minskar risken för att de skall stödja ett eventuellt danskt återtagningsförsök.
Genom ett mycket medvetet agerande, både politiskt, ekonomiskt, kulturellt och militärt tvingar svenskarna fram försvenskningen av Skåne.”
Om det inte fanns någon dansk identitet i Skåne, varför fanns då behov av att få skåningarna att känna sig som ”fullvärdiga svenskar” och ”tvinga fram” en försvenskning?
Till skillnad från Centrum för Danmarksstudier, berör utställarna på Malmöhus inte garantierna från Roskildefreden, utan påstår:
”Skåne ges status som rikssvenskt område. Malmö görs till centrum för den nya förvaltningen.
Den leds av en generalguvernör som har i det närmaste oinskränkt makt.”
Vad svamlar de om? Det skånska generalguvernementet hade inte ”status som rikssvenskt område”, utan var officiellt liksom andra erövrade provinser i det svenska stormaktsriket som omfattade delar av Baltikum, Polen och Nordstyskland ”utanför riket”, med egen lagstiftning och en lantdag i enlighet med garantierna från fredsavtalen.
De svenska makthavarna ville dock annorlunda, och beslutade att försvenska Skåne. Men det var först 1693 generalguvernementet avskaffades, och Skåne officiellt blev ett ”rikssvenskt” område.
En grej som Centrum för Danmarksstudiers utställning – där man blankt förnekar Järnridån i Sundet – aldrig tar upp, är däremot detta som berättas på Malmöhus:
”Villkoren för de skånska handelsmännen försämras.
Exporten begränsas starkt.
I stället för att sälja dyrt till resten av Europa tvingas man nu skicka sina jordbruksprodukter norrut där det råder brist på mat.”
Genom Sveriges erövring av Skåne skars de naturliga förbindelserna och handelsvägarna av. Notera formuleringen ”resten av Europa”, när det lika gärna kunde hetat lokalt. Tillåter mig citera Gösta Johannessons bok ”Skåne, Halland & Blekinge”:
”[D]en svenska politiken gick ut på att helt avskära Skånelandskapens traditionella förbindelser med Danmark. Efter 1658 måste befolkningen ha pass för att få resa över Sundet till Själland. Hantverkarnas förbindelser med yrkesbröderna i Danmark försvårades och i stället uppmanades hantverkarna att söka samverkan med sina ämbetsbröder i de svenska städerna. Skånelandskapens överskott på spannmål och animaliska produkter hade tidigare utan svårighet kunnat avsätta i de danska riksdelarna väster om Öresund.
[...]
Tulltaxan var utformad med hänsyn till det svenska näringslivet, vars struktur var en helt annan än Skånelandskapens. Övergången till svensk tulltaxa innebar därför tullhöjningar. Dessutom hade man kvar de gamla danska exporttullarna på hästar och nötkreatur, vilket fick till följd att generalguvernementet under några år var den del av Norden som hade de högsta tullmurarna. Först 1669 utfärdades en speciell skånsk exporttulltaxa genom vilken tullarna på vissa varor sänktes med upp till 60 %. Men det oaktat låg exporttullsatserna i Skånelandskapen 100 – 130 % högre än de danska. Specialtulltaxan gällde ända fram till 1715.”
Ensidigheten och enögdheten är också monumental när utställarna på Malmöhus beskriver Skånska kriget:
”Båda sidor skövlar och terroriserar den skånska befolkningen.
Det får många skåningar att ansluta sig till snapphanarna, en brokig skara gerillasoldater som saboterar och försvårar svenskarnas krigföring.”
Svenska historiker har sällan försökt göra skillnad på friskyttar och snapphanar, ett dåtida skällsord för fredlösa och landsvägsrövare – för svenskarna var det samma sak – utan bara blandat samman dem i en pärevälling, och framställt dem just som en ”brokig skara”. Och om bägge sidor nu var lika goda kålsupare, och den skånska befolkningen inte var medveten om att fienden kom från norr, varför hör vi aldrig talas om snapphanar i svenskarnas tjänst?
Utställningen avrundas med en retorisk fråga, under rubriken ”Det hade också kunnat gå helt annorlunda!”
”Om svenskarna gjort stora utrensningar, plundrat Skåne och gjort skåningarna rättslösa.
Hade vi då fått se fortsatta oroligheter, krig och terror, fram till i dag?”
Ja, det hade kunnat gå helt annorlunda. Om svenskarna valt att låta den erövrade provinsen bibehålla och vidareutveckla sin egenart som garanterats i fredsavtalen, hade de inte behövt genomföra några utrensningar, plundringar eller spetsa skånska motståndsmän på pålar.
Utställningarna på Krapperup och Malmöhus bevisar att försvenskningen pågår än i dag anno 2009.
14 juli 2009 at 20:35
Hej ”hitman”. Du skriver i en kommentar på ”Lili Severins” blogg i april följande:
”Dock finns det många för svensk historieskrivning pinsamma fakta i Karl Enghoffs doktorsavhandling. Det stora flertalet skåningar stred på dansk sida i slaget vid Helsingborg, och Magnus Stenbock straffade helsingborgarna hårt för att de tagit ställning för Danmark i kriget.”
Har du lust att närmare specificera ungefär var Enghoffs avhandling dessa ”pinsamma” fakta återfinns?
Bästa hälsningar/Roback
04 augusti 2009 at 7:28
Guud… ”Roback” lusläser min blogg… Går jag över i historien nu…?
14 juli 2009 at 22:38
Hej igen Hitman. Du påstår följande:
1.Enghoffs avhandling innehåller ”flera pinsamma fakta för svensk historieskrivning.”
2.”Det stora flertalet skåningar stred på dansk sida i Helsingborg”
3. ”Magnus Stenbock straffade Helsingborgarna hårt för att de tagit ställning för Danmark.”
Jag påstår följande:
1.Enghoffs avhandling är ett typiskt exempel på svensk historieskrivning från 1800-talet. Skriven på svenska, vid ett svenskt universitet av en svensk historiker. Den är därför knappast ”pinsam” inför sig själv. Tvärtom är den ett utmärkt exempel på att svensk historieskrivning inte ens på 1800-talet tystat ner eller undvikit de våldsamma delarna av övergången.
2. Du får gärna tala om exakt var i Enghoff det står att ”majoriteten av skåningarna stred på dansk sida i Helsingborg”. Det stora flertalet Skåningar stred, trodde åtminstone jag och tydligen också Enghoff när jag bläddrade i hans avhandling nyss, i själva verket med Karl XII i Ryssland och Ukraina. Bland annat vid Poltava.
3. Det där har du inte hittat hos Enghoff. Magnus Stenbock ville visserligen straffa Helsingborgarna men fick inte gehör för detta från högre ort. Istället fick borgerskapet avlägga ny ed till den svenske kungen. Det stämmer dock att en handfull borgare flydde till Danmark 1710. Läs t.ex. Enghoffs avhandling s. 115-116.
15 juli 2009 at 14:22
Kul att nitiske Roback från Skalmans forum hittat till vår blogg! Passionen brister inte
Du läser mig som fan läser bibeln:
1. Ja, det var vanligt att ”de våldsamma delarna” i Stenbocks behandling av skåningarna uppmärksammades av svenska historiker på 1800-talet, eller hur?
2. Jag skrev inte flertalet av Skånes befolkning, utan skåningarna i slaget vid Helsingborg.
3. Har inte Enghoffs avhandling tillgänglig, men Gösta Johannesson behandlar det mer ingående i boken ”Helsingborg, stad i 900 år”
15 juli 2009 at 18:32
Jag har Enghoff liggande på pdf. Den är lite stor dock (21 M) var skickar jag den? Har du ett ftp-program eller msn eller nåt?
15 juli 2009 at 18:55
Wazzup Johan
Du kan bara adda mig på msn:
anders.n.larsson@spray.se
15 juli 2009 at 23:16
Här är man tydligen en riktig kändis, va trevligt, då har du förmodligen fått lära dig ett och annat nytt på grund av Skalman. Men jag är lite besviken på dig ”hitman”, varför så tyst på skalman när det begav sig, hade du inga motargument?
Men nu är det nu, vi tar det igen.
1. Svensk historieskrivnings ”mörkläggning”: Förutom Enghoff så har vi Cronholm (1856) som ingående beskriver t.ex. våldet mot civila från inkvarterade ryttare, eller varför inte Sven Lagerbring som i sin svenska historia på 1770-talet bland annat nämner Ronneby och Örkened. Vill du har fler exempel? Ok, vi tar ett till då, Wägner (1886) om Skånska komissionen där också ryttareländet kommer upp till ytan.
2. Berätta nu ingående för vilka skånska soldater som stred mot Stenbock i slaget vid Helsingborg. Jag vill verkligen veta. Jag hittar de inte varken hos Enghoff, Johanneson eller ens hos Tuxen/With/Hansen i deras ”Felttoget i Skaane” (1903).
3. Berätta för oss ovetande ”nitiska” på vilket sätt Stenbock straffade Helsingborgarna efter 1710. Jag vill veta.
16 juli 2009 at 16:41
Hej igen ”Hitman”. Gösta Johannessons bok ”Helsingborg stad i 900 år” (1980 s. 114-123) innehåller varken några skåningar som strider på dansk sida mot Stenbock eller några bestraffningar mot Helsingborgarna efter slaget mer än att stadens brygga brändes för att försvåra nya danska angrepp. Stenbock ville straffa Helsingborgarna men hans idéer fick inte gehör på högre ort.
Är du säker på att du läst rätt bok? Eller sitter du rentutav och hittar på saker?
Jag roade mig idag med att gå igenom generalmönsterrullorna över Gyllenstiernas skånska tremänningsryttare vilka deltog i slaget på svensk sida. Det var intressant läsning. Av överstelöjtnantens kompanis första korpralskaps 36 ryttare var elva födda i Skåne, en i Blekinge och en i Halland.
För att du inte skall tro att jag hittar på saker så kan du ju själv kolla rullorna. För en billig penning går de att se på Riksarkivets hemsida. Adress: http://www.svar.ra.se
Nä, nu har jag inte tid med dig och din blogg längre. Ha det så bra!
Bästa hälsningar/Roback
PS: Jo, jag hittade en till ”pinsam” bok för svensk historieskrivning. Gustaf Björlins ”Kriget mot Danmark 1676-79″ (1885) och vad hittar vi väl där? Jo, bland annat spetsningar av snapphanar, kollektiv bestraffning, grovt våld mot civila. Väldigt mörklagt med andra ord.Eller hur? DS
16 juli 2009 at 17:18
Du får gärna räkna upp några av monumentsresarna och festtalarna vid Roskilde- och Stenbocksfesterna också
Och det krävs storsvenska skygglappar när man läser Gösta Johannesson utan att notera t.ex. vad svenskarna själva skriver om bombardemanget av Helsingborg eller degraderingen till ett simpelt fiskeläge.
Uppgifterna om att flertalet skåningar fanns på den danska sidan finns i flera av Jonny Ambrius böcker, t.ex. Skånelands historia i fickformat, men jag är övertygad om att du egentligen i verkligheten är väl bekant med detta
17 juli 2009 at 7:12
Jonny Ambrius? Var det det bästa du kunde få fram? Lösa påståenden utan källhänvisning i en skrift utgiven av den ”objektiva” föreningen ”Skånelands framtid”. Imponerad är jag …. Inte.
Vad är det Ambrius vet som varken Tuxen, Stille, Axelsson, Enghoff, Johannesson ja till och med din favoritskribent Uno Röndahl har missat. Eller kan det rent av vara så att Ambrius också hittar på? Vi lär väl aldrig få veta eftersom han till skillnad inte anger några källor.
Roback tröttnade tydligen och jag tror jag förstår varför.
20 juli 2009 at 16:05
Kul att både det jag skrivit här och Uno Röndahl (och nej, han är inte min favoritskribent) väcker sådana känslor. Ändå är det ingen som velat beröra sakfrågan i blogginlägget ovan
Och jo, Ambrius har en källförteckning.
15 oktober 2009 at 23:26
[...] Poul Anker, regionala språk, SIL, Skåne, Skåneland, Skånska språket, Sverige, UNESCO Att försvenskningen av Skåneländerna fortfarande pågår är ingen nyhet, men frågan är om inte den svenska [...]