Såg den lysande dokumentären “Disco & Atomic War” (DISKO JA TUUMASÕDA) på DVD,  som beskriver hur kalla kriget utkämpades över Finska viken mellan finsk tv och den sovjetiska propagandan – precis i svenska rikets huvudstad Stockholms eget regionala närområde.

Kommunismen var i slutändan chanslös mot disco, Knight rider, Dallas och franska softporrrullen Emanuelle.

Sverige och dess “folkhem” låg härvidlag, någonstans mittemellan de västliga liberala demokratierna, och diktaturerna i öst. 

Historielösheten är ibland förskräckande, och hur lätt det är att glömma, att för bara så sent som på 1980-talet  hade svenska staten totalmonopol på etermediaområdet och bekämpade “pirater” med lagvidriga metoder.

 I dagarna får  Radio Nords sändningar från en båt i Östersjön stor uppmärksamhet i uppsvenska medier,  genom boken “Stick iväg, Jack!”   medan tyvärr, de skånska sändingarna från Radio Mercur i Öresund,  där dessa pionjärer kastades i fängelse, och hur de svenska myndigheterna använde grundlagen om yttrandefrihet, som disktrasa, helt glöms bort.

Som Louise Rehn Winsborg skriver:

“Vi som var tonåringar på 60-talet hade inget att hämta hos Sveriges Radio. För oss lyckliga som bodde i Skåne fanns förutom Radio Luxemburg även Radio Syd. När Radio Syd sände Tio i Topp satt vi klistrade vid radioapparaterna med bandspelaren laddad. (Var vi föregångare till dagens fildelare?)”

 

Johs Christensen har också beskrivit kampen om skåningarnas sinnen i “333-årsboken”:

“Da svensk tv havde fået deres nye sendere i Höör proklamerede man åbenlyst med begejstring:

“Nu har vi genvundet de skånske lande for anden gang”.

Inden tv2 kom, havde skåningerne set på dansk tv.”

Ledande politiker som Maj Britt Theorin förespråkade parabolförbud för att skydda svensk kultur mot västpåverkan,  och varnade för ”de mäktigas rätt att sprida åsikter och exploatera våra sinnen” om vi kunde se tv-sändingar från någonstans utanför Sveriges gränser.

Allt medan Västtyskland och Frankrike sände upp tv-satteliter i rymden.

Situationen i det svenska Folkhemmet var, enligt Claes Arvidssons bok “Ett annat land”, som förde landet mot 68-revolten:

“Öppenhet var en bristvara. Rättströta kunde frodas tack vare en kombination  av homofobi och ‘värnande’ om kungahuset (Kejne- och Haijbyaffärerna), men också om misstankar om att rättens väktare stod till varandras försvar (Lundqvistaffären). Det är också en bild av femtiotalet. Inte ‘Du gamla, du fria’, utan bara ‘Du gamla’.

Först 1955 hade svenskarna blivit myndiga på riktigt. Då avskaffades motboken efter 40 år. Enligt det tidigare Brattsystemet skulle en lämplighetsprövning göras innan en person kunde få motbok. Graden av lämplighet avgjorde sedan ransonens storlek. Befanns man olämplig var det ingen idé att göra sig besvär på Systembolaget. Gifta kvinnor och personer under 25 år behövde inte ens ansöka eftersom de på förhand definierades som olämpliga.

Sverige var närmast som ett enda stort ‘Åmål‘. Det var trångt. Som en arbetskraftsinvandrad jugoslav i Olofström uttryckte saken:

‘När jag går på gatan, vågar jag inte ens gestikulera, för då tror polisen att jag är berusad.’

I början av 1960-talet direktsände den enda TV-kanalen socialdemokraternas förstamajsfirande. Mycket roligare än så var det inte i landet lagom.”

68-revolten var delvis, som Arvidsson påpekar en revolt just mot Folkhemmets instängdhet, men ledde också ironiskt nog, till en centralisering av den svenska politiken och samhället.

Magnus Ransheim  i HD häromdagen beskrev 80-talsklassikern “V”s intåg i de skånska hemmen således:

“I början av 1986 dök gigantiska rymdskepp upp i svenska tv-rutor. Ufonas ankomst fick människor att ändra sitt beteendemönster. Vid givna klockslag avbröts lekar och idrottsaktiviteter och vänner skildes åt. Alla skyndade hem för att se ”V”

Serien fungerade som ett opium för folket på ett sätt som bara är möjligt när tv-utbudet är svårt begränsat.”

Dagens svenska politik t.ex. om införselkvoter och försök att exportera den svenska Systembolagsmodellen och sexöpslagen istället för att anpassa sig till resten av EU, är som Mattias Svensson framhäver i artikeln “Dricka i DDR-Sverige” resultatet av att , det svenska puritanska arvet nu står på kollisionskurs med Danmark och resten av världen.

Internet har emellertid i dag fullständigt revolutionerat informationsflödet, och Gammelmedia och journalistkåren, den moderna tidens prästerskap, är inte längre de enda vi har att tillgå, för att göra våra röster hörda.

I dag bildar folk opinion på youtube, twitter, facebook och bloggar.

Arenor som för överhuvudtaget inte existerade för bara fåtalet år sedan.

Kampen pågår numera på detta område, där nationalisterna och bakåtsträvarna försöker kringskära vår frihet genom lagstiftning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA,  Stockholmsprogrammet etc. Något bl.a. Alexander Bard redan förutsåg redan för ett decennium sedan i boken “Nätoktraterna”.

Hur outnyttjad är egentligen inte denna teknik, och vilka möjligheter finns inte i dag, att sprida information? :-)