“Gränshinder bromsar Öresundsregionens utveckling” skriver socialdemokratiske riksdagsledamoten Hillevi Larsson i Sydsvenskan.
De konkreta åtgärderna för att undanröja gränshindren socialdemokraterna föreslår är:
“en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, om tillgång till trådlöst internet i hela Öresundsregionen, om att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och om att skapa ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.
Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar.”
Förslagen är emellertid alla centralistiska, och går ut på att ge mer makt till politiker och myndigheter, snarare än minimera reglerna och byråkratin.
Samtidigt med Hillevi Larssons debattartikel pågick igår en intressant debatt mellan Piratpartiets Henrik Alexandersson och Erik Almqvist från Sverigedemokraterna på Nyheter24/Maktkamp24.
Enligt sistnämnde är centralstaten och den svenska nationella bilden med Stockholm som solen över riket, det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd:
“Poängen med nationalstaten är ju just att den är en närmast idealisk form att bedriva demokrati igenom. Så om vi vill kunna påverka vår vardag och det samhälle vi lever i så har jag svårt att se många bättre modeller än en statsbildning som grundar sig i en grupp människor som identifierar sig med varandra och finner många gemensamma nänmare och intressen. “
och
“demokratin utövas gemensamt av människor som känner en samhörighet och gemensam identitet och som därigenom ofta har en hel del gemensamma intressen. “
Det här är Folkhemmets gamla etniskt definierade folkgemenskap enligt Per Albin Hanssons och socialdemokraternas devis “Sverige åt svenskarna — svenskarna åt Sverige“, som även Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna vurmar för.
För oss helsingborgare är emellertid Helsingør och norra Sjælland vårt lokala närområde och hembygd – inte Stockholm eller Pajala – och vi sundspendlare som jobbar och vistas större tiden av vår vakna tid i Danmark, och betalar skatt där, saknar rösträtt i det danska samhället där vi lever och verkar.
Frågan är: i en alltmer integrerad Öresundsregion, Västeruropa och globaliserad värld där företag, pengar och människor rör sig allt mer över gränserna - blir en mer storskalig politik och centralisering lösningen för att röja undan gränshindren? Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov?
Eller bör beslutsfattandet snarare decentraliseras till den närdemokratiska arenan och lokalsamhället, där politiken blir mer verklighetsnära, flexibel och överblickbar?
Sverigedemokraterna drömmer sig tillbaka till ett enhetligt, historiskt, språkligt och kulturellt Sverige från Treriksröset till Smygehuk, och jublar över Siv Malmkvists 1960-talsdänga, där hon sjunger på stockholmska: “Ingenting går upp mot gamla Skåne“. Vilket Sverigedemokraterna anser vara “en doft av det gamla homogena Sverige“.
Problemet är emellertid: Sverige har aldrig varit homogent, mer än från Stockholms horisont där man inte ser längre än till förorterna. Så sent som för 100 år sedan, kunde en sydskånsk och nordsmåländsk bonde knappt göra sig förstådd.
Sverigedemokraternas ideal är det mossiga brukssamhälle i Europas tassemarker, som det svenska Folkhemmet var, innan EU-inrädet, Öresundsbron och Sveriges europeisering, “då bonden volmade hö på åkern, hustrun och familjen voro laglydiga tillika väl fostrade och rena i ande och den kristna tron“
Om man vill integrera Öresundsregionen och röja undan gränshindren, så är forna tiders “Folkhem” inte lösningen.
Idag talar man politiskt om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig, medan nationalstaten tappar betydelse, och om urbanutvecklingen och framväxten av “megacities” där borgmästare och inte presidenter, får den politiska tyngden.
Skåne växer ihop med Danmark och blir en del av “Wonderful Copenhagen“, och den ekonomiska och politiska makt som hör ihop med metropolen.
För Hillevi Larsson, socialdemokraterna och alla andra partier, borde inte frågan bara vara VILKA beslut som fattas, men också på vilken demokratisk NIVÅ de fattas.
