Magsura kommentarer från kränkta Sverigedemokrater kan läsas här, här, här och här. De ondgör sig dessutom över filmen Snapphanar, som de menar smutskastar Sverige, trots att den slutar med skånsk underkastelse och möjlighet för ”den rättrådige Karl XI” att ställa allt till rätta. Lägg märke till att några av skribenterna är skåningar från Helsingborg…

Även på The Pirate Bay har filmen gett upphov till hetsiga diskussioner mellan sårade svenska patrioter och ryssar.

Känns det inte betryggande att det svenska undervisningssystemet slussar ut människor med denna historiesyn till de politiska ungdomsförbunden och riksdagen…?

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, nationaldemokraterna, sverigedemokraterna, historia, skåne, karolinerna, ryssland

Jeg kan bekræfte, at jeg har fået en positiv reaktion fra Sverige, siger direktør for Det Kongelige Bibliotek i København, Erland Kolding Nielsen, som har drøftet sagen med sin kollega Gunnar Sahlin i Stockholm.

Kulturminister Per Stig Møller är personligt engagerad och har satt frågan på dagsordningen vid mötet med de nordiska kollegorna i juni. Problemet är bara att svenskarna ska ha något till gengäld för den danska handskriften. Det blir spännande att se precis hur orimligt broderfolket i norr kommer att uppföra sig den här gången.

Kanske borde Danmark bara vänta tills det svenska folkhemmet spelar konkurs och sedan köpa alla sina kulturskatter för en spottstyver?

Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2,  Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sverige, Danmark, kulturskatter, Jyske lov, Kungliga Biblioteket, Stockholm

”HIF:s supportrar vill visa att man precis som Herrenveen och Barcelona är klubbar med stark lokal förankring. Klubben hängde på och därför kommer rödblått inte bara flagga gulblått utan även rödgult på matchdagar. ”

FC Barcelona  har spelat stor betydelse för den regionala identiteten i Katalonien, liksom SC Heerenveen för identiteten i Friesland.
HIF har däremot i skarp kontrast sedan lång tid haft för vana att i en ceremoni inför varje match med svenska fanor och en tös iklädd Sverigedräkt  sjunga svenska nationalsången om ”minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”.

D.v.s. när svenskarna belägrade och brände Helsingborg.

Dock har de inte kunnat sjunga svenska nationalsången när HIF spelat i Europacuperna.

Enligt UEFA:s bestämmelser är nämligen sådana ceremonier – som inte ens Stockholmsklubbarna ägnat sig åt  – förbehållet landskamper.

Det kan nu, förefalla lite märkligt, att en 103-årig klubb upptäcker att den är från Skåne, först anno 2010?

Till saken hör också: varför heter serien, i vilken de spelar, Allsvenskan?

Citat från Wikipedia:

”Själva namnet Allsvenskan kommer av att det tidigare bara fanns regionala seriemästerskap, till exempel Östsvenskan (sedan 1916), Mellansvenskan (1912), Västsvenskan (1912) och Uppsvenskan (1913). Men trots sitt namn var mästerskapet till en början egentligen inte ”allsvenskt”, av samma anledning som att det tidigare bara fanns regionala serier: Sveriges geografi. Skånska klubbar hade till exempel ingen större lust att resa till Norrland för att möta lag som ibland är på samma geografiska avstånd som Österrike eller Italien. Stora delar av Norrland var ända in på 1950-talet diskriminerat, eftersom klubbar därifrån inte tilläts spela högre än division 3. Även Gotland behandlades på ett liknande sätt, då gotländska klubbar nekades spela i svenska serien utanför deras egna distriktsserier, det vill säga högre än division 5, fram till 1951.”

P.g.a. Sveriges geografi och väldiga avstånd, avgjordes mästerskapet i början innan Allsvenskan såg dagens ljus, genom ett slutspel i cupform på en och samma ort under några dagar, ungefär som Fotbolls-VM i dag.

Skånes representanter under de första åren brukade vara Väsby fotbollsklubb från Kullen, eftersom det var där fotbollens vagga stod i Skåne, då danska arbetare i Höganäs lärde skåningarna spela fotboll.

Men eftersom stater skapats av makthungriga kungahus och fältherrar och inte  den logiska geografin, var det inte naboarna och forna landsmännen på andra sidan Sundet som fört sporten till Skåne, skåningarna fick göra upp med om mästerskapen.

En viktig fråga, nu när Skåne växer ihop med och blir en del av Storköpenhamn, är varför HIF och MFF skall förvägras öresundsderbyn mot Brøndby och FC København, men istället måste spela mot fjärran lag som Häcken och Brommapojkarna inför folktomma läktare?

I Nordamerika är det inget konstigt att kanadensiska och amerikanska lag brukar spelar i samma liga.

Varför skulle det vara det här i Skandinavien?

En sidonotis:
Sören Sommelius skriver också om varför Helsingborg med buller och bång firar 200-årsminnet av att Karl Johan Bernadotte blev svensk kung, men inte alls uppmärksammar Nazitysklands ockupation här i Öresundsområdet för exakt 70 år sedan:

”Om Dunkers varit ett fungerande stadsmuseum hade man förstås belyst den här historiska dramatiken, som fortfarande påverkar alla i våra trakter. Men Dunkers väljer i stället att i monarkistiskt underdånigt fjäskeri storsatsa på en jubileumsutställning om Helsingborg 1810, som öppnar den 20 oktober i höst, på 200-årsdagen av  Jean Baptiste Bernadottes landstigning i stan. Utställningen pågår sedan i åtta månader till juni. Tala om historieförvrängning och felaktig fokusering.”

”en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, om tillgång till trådlöst internet i hela Öresundsregionen, om att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och om att skapa ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.
Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar.”

Förslagen är emellertid alla centralistiska, och går ut på att ge mer makt till politiker och myndigheter, snarare än minimera reglerna och byråkratin.

Samtidigt med Hillevi Larssons debattartikel pågick igår en intressant debatt mellan Piratpartiets Henrik Alexandersson  och Erik Almqvist  från Sverigedemokraterna på Nyheter24/Maktkamp24.

Enligt sistnämnde är centralstaten och den svenska nationella bilden med Stockholm som solen över riket, det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd:

”Poängen med nationalstaten är ju just att den är en närmast idealisk form att bedriva demokrati igenom. Så om vi vill kunna påverka vår vardag och det samhälle vi lever i så har jag svårt att se många bättre modeller än en statsbildning som grundar sig i en grupp människor som identifierar sig med varandra och finner många gemensamma nänmare och intressen. ”

och

”demokratin utövas gemensamt av människor som känner en samhörighet och gemensam identitet och som därigenom ofta har en hel del gemensamma intressen. ”

Det här är Folkhemmets gamla etniskt definierade folkgemenskap enligt Per Albin Hanssons och socialdemokraternas devis ”Sverige åt svenskarna — svenskarna åt Sverige”, som även Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna vurmar för.

För oss helsingborgare är emellertid Helsingør och norra Sjælland vårt lokala närområde och hembygd – inte Stockholm eller Pajala – och vi sundspendlare som jobbar och vistas större tiden av vår vakna tid i Danmark, och betalar skatt där, saknar rösträtt i det danska samhället där vi lever och verkar.

Frågan är: i en alltmer integrerad Öresundsregion, Västeruropa och globaliserad värld där företag, pengar och människor rör sig allt mer över gränserna - blir en mer storskalig politik och centralisering lösningen för att röja undan gränshindren? Måste Lappland anpassa sig efter Öresundsregionens harmoniseringsbehov?

Eller bör beslutsfattandet snarare decentraliseras till den närdemokratiska arenan och lokalsamhället, där politiken blir mer verklighetsnära, flexibel och överblickbar?

Sverigedemokraterna drömmer sig tillbaka till ett enhetligt, historiskt, språkligt och kulturellt Sverige från Treriksröset till Smygehuk, och jublar över Siv Malmkvists 1960-talsdänga, där hon sjunger på stockholmska: ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.  Vilket Sverigedemokraterna anser vara ”en doft av det gamla homogena Sverige”.

Problemet är emellertid: Sverige har aldrig varit homogent, mer än från Stockholms horisont där man inte ser längre än till förorterna. Så sent som för 100 år sedan, kunde en sydskånsk och nordsmåländsk bonde knappt göra sig förstådd.

Sverigedemokraternas ideal är det mossiga brukssamhälle i Europas tassemarker, som det svenska Folkhemmet var, innan EU-inrädet, Öresundsbron och Sveriges europeisering, ”då bonden volmade hö på åkern, hustrun och familjen voro laglydiga tillika väl fostrade och rena i ande och den kristna tron”

Om man vill integrera Öresundsregionen och röja undan gränshindren, så är forna tiders ”Folkhem” inte lösningen.
Idag talar man politiskt om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig, medan nationalstaten tappar betydelse, och om urbanutvecklingen och framväxten av ”megacities” där borgmästare och inte presidenter, får den politiska tyngden.

Skåne växer ihop med Danmark och blir en del av ”Wonderful Copenhagen”, och den ekonomiska och politiska makt som hör ihop med metropolen.

För Hillevi Larsson, socialdemokraterna och alla andra partier, borde inte frågan bara vara VILKA beslut som fattas, men också på vilken demokratisk NIVÅ de fattas.

DN

”ska vi ge oss på statyerna kan vi då leva med andra symboler för krig och förtryck – Kärnan i Helsingborg, Citadellet i Landskrona…
Sättet att förhålla sig till historia är naturligtvis att studera den men inte försöka skriva om den genom symbolhandlingar i nuet”

Är det inte vad man gjorde med militärparaderna vid statyn för bara någon månad sedan?

Se videoklippet på Beredskapsmuseets hemsida av ”Parad och hälsning till Magnus Stenbocks staty i Helsingborg”

Och är inte HD:s eget insisterande på, att storsvensk politisk konst från förra sekelskiftet inte får omplaceras, en symbolhandling i nuet?

Det är svårt att ta HD på allvar, när de jämställer politisk konst med Kärnan och Landskronas citadell.

Tidigare har HD försvarat dessa konstverk, med att de är förträffliga historielektioner och varnat oss för hur farligt det är, att gräva i Skånes historia och låta oförrätterna och grymheterna komma fram i ljuset.

HD:s argumentation får också obehaglig resonnansbotten av tidningens egen historia, då tidningen var pronazistisk när tvillingstaden blott fyra kilometer bort precis utanför redaktionsfönstren, var ockuperad av Nazityskland, och chefredaktören Ove Sommelius representerade det lokala nazistpartiet Medborgareförbundet i Rådhuset.

I denna fråga befinner sig HD otvivelaktigt, i samma bås som Sverigedemokraterna, 28:e februarisällskapet och Nationaldemokraterna.

Sverige och dess ”folkhem” låg härvidlag, någonstans mittemellan de västliga liberala demokratierna, och diktaturerna i öst. 

Historielösheten är ibland förskräckande, och hur lätt det är att glömma, att för bara så sent som på 1980-talet  hade svenska staten totalmonopol på etermediaområdet och bekämpade ”pirater” med lagvidriga metoder.

 I dagarna får  Radio Nords sändningar från en båt i Östersjön stor uppmärksamhet i uppsvenska medier,  genom boken ”Stick iväg, Jack!”   medan tyvärr, de skånska sändingarna från Radio Mercur i Öresund,  där dessa pionjärer kastades i fängelse, och hur de svenska myndigheterna använde grundlagen om yttrandefrihet, som disktrasa, helt glöms bort.

Som Louise Rehn Winsborg skriver:

”Vi som var tonåringar på 60-talet hade inget att hämta hos Sveriges Radio. För oss lyckliga som bodde i Skåne fanns förutom Radio Luxemburg även Radio Syd. När Radio Syd sände Tio i Topp satt vi klistrade vid radioapparaterna med bandspelaren laddad. (Var vi föregångare till dagens fildelare?)”

Johs Christensen har också beskrivit kampen om skåningarnas sinnen i ”333-årsboken”:

”Da svensk tv havde fået deres nye sendere i Höör proklamerede man åbenlyst med begejstring:

”Nu har vi genvundet de skånske lande for anden gang”.

Inden tv2 kom, havde skåningerne set på dansk tv.”

Ledande politiker som Maj Britt Theorin förespråkade parabolförbud för att skydda svensk kultur mot västpåverkan,  och varnade för ”de mäktigas rätt att sprida åsikter och exploatera våra sinnen” om vi kunde se tv-sändingar från någonstans utanför Sveriges gränser.

Allt medan Västtyskland och Frankrike sände upp tv-satteliter i rymden.

Situationen i det svenska Folkhemmet var, enligt Claes Arvidssons bok ”Ett annat land”, som förde landet mot 68-revolten:

”Öppenhet var en bristvara. Rättströta kunde frodas tack vare en kombination  av homofobi och ‘värnande’ om kungahuset (Kejne- och Haijbyaffärerna), men också om misstankar om att rättens väktare stod till varandras försvar (Lundqvistaffären). Det är också en bild av femtiotalet. Inte ‘Du gamla, du fria’, utan bara ‘Du gamla’.

Först 1955 hade svenskarna blivit myndiga på riktigt. Då avskaffades motboken efter 40 år. Enligt det tidigare Brattsystemet skulle en lämplighetsprövning göras innan en person kunde få motbok. Graden av lämplighet avgjorde sedan ransonens storlek. Befanns man olämplig var det ingen idé att göra sig besvär på Systembolaget. Gifta kvinnor och personer under 25 år behövde inte ens ansöka eftersom de på förhand definierades som olämpliga.

Sverige var närmast som ett enda stort ‘Åmål‘. Det var trångt. Som en arbetskraftsinvandrad jugoslav i Olofström uttryckte saken:

‘När jag går på gatan, vågar jag inte ens gestikulera, för då tror polisen att jag är berusad.’

I början av 1960-talet direktsände den enda TV-kanalen socialdemokraternas förstamajsfirande. Mycket roligare än så var det inte i landet lagom.”

68-revolten var delvis, som Arvidsson påpekar en revolt just mot Folkhemmets instängdhet, men ledde också ironiskt nog, till en centralisering av den svenska politiken och samhället.

Magnus Ransheim  i HD häromdagen beskrev 80-talsklassikern ”V”s intåg i de skånska hemmen således:

”I början av 1986 dök gigantiska rymdskepp upp i svenska tv-rutor. Ufonas ankomst fick människor att ändra sitt beteendemönster. Vid givna klockslag avbröts lekar och idrottsaktiviteter och vänner skildes åt. Alla skyndade hem för att se ”V”

Serien fungerade som ett opium för folket på ett sätt som bara är möjligt när tv-utbudet är svårt begränsat.”

Dagens svenska politik t.ex. om införselkvoter och försök att exportera den svenska Systembolagsmodellen och sexöpslagen istället för att anpassa sig till resten av EU, är som Mattias Svensson framhäver i artikeln ”Dricka i DDR-Sverige” resultatet av att , det svenska puritanska arvet nu står på kollisionskurs med Danmark och resten av världen.

Internet har emellertid i dag fullständigt revolutionerat informationsflödet, och Gammelmedia och journalistkåren, den moderna tidens prästerskap, är inte längre de enda vi har att tillgå, för att göra våra röster hörda.

I dag bildar folk opinion på youtube, twitter, facebook och bloggar.

Arenor som för överhuvudtaget inte existerade för bara fåtalet år sedan.

Kampen pågår numera på detta område, där nationalisterna och bakåtsträvarna försöker kringskära vår frihet genom lagstiftning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA,  Stockholmsprogrammet etc. Något bl.a. Alexander Bard redan förutsåg redan för ett decennium sedan i boken ”Nätoktraterna”.

Hur outnyttjad är egentligen inte denna teknik, och vilka möjligheter finns inte i dag, att sprida information?

I en lång serie publicerar nu Helsingborgs Dagblad  Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk – en bok om Danmark”.

Man kan tycka det är en sak, att peka på de ideologiska tendenser och problem som finns, och demonisering en annan. Danskhat har gamla historiska rötter i Sverige, och en del av det som skrivs nu i HD om de gräsliga danskarna, för närmast tankarna till Hemming Gadhs ”Oratio contra danos”.
Håkan Thörns artikel i Eurozine ”Blågul identitet – Folkhemmets behov av konsensus” är ett viktig inlägg i dagens debatt om EU, Öresundsitegrationen och regionutvecklingen, där han påpekar att den moderna svenska staten bygger på:

”nationell identitet med en konsensus så stark att dess chauvinism blivit osynlig för invånarna”

Kulturredaktören på HD Gunnar Bergdahl skriver i sin krönika som introducerar publiceringen av Lena Sundströms bok:

”Där Danmark befann sig 1998, där befinner sig Helsingborg i dag. På tröskeln till oanständigheten. Låt oss stanna på den svenska sidan. ”

Vi är så bra och duktiga, och de är så konstiga och dumma, med andra ord. Vilket är grunden till all främlingsfientlighet och intolerans.

”En annan föredömlig inrättning i Schweiz är dess folkomröstningsinstitut, varigenom ett direkt folkstyre utövas. Det är ett legitimt demokratiskt krav, att folket skall direkt tillfrågas vid avgörande av alla större frågor, så att varje enskild medborgare omedelbart kan påverka utgången. Varje kanton bildar en egen republik, som själv har hand om sina angelägenheter – utom de för landet gemensamma, såsom t. ex. försvaret och utrikespolitiken.
I Förbundsrepubliken Sverige skulle vart och ett av våra län motsvara en av dessa kantoner och utgöra en fullt suverän enhet. Utvecklingen har hos oss framtvingat behovet av en folkstyrets decentralisering. Motsättningen emellan stat och individ, emellan den enskilde och det allmänna, framträder allt klarare allteftersom staten utökar sin makt över individen och begränsar hans rörelsefrihet. Trycket från centrum skärpes, och likriktningstendenser kan skönjas. Men den enskilda människan är inte till för statens skull, utan staten för den enskilda människans. Den utveckling som fört den enskilde i underläge gentemot kollektivet skulle motverkas, om varje landsända i större utsträckning fick råda sig själv och bestämma över sina egna angelägenheter. Statens administration och förvaltning framstår alltmer som en mekaniskt fungerande enhet, inför vilken den enskilde medborgaren känner sig hjälplös. Om statens organ upplöstes i mindre, lokala enheter, så skulle individen få större möjligheter att hävda sina rättigheter. Ett utvidgat lokalt självstyre skulle ha ett naturligt rum i en förbundsrepublik, en rikssammanslutning av våra svenska län.”

Och han är knappast ensam.

Frances Kendall och Leon Louw nominerades till Nobels fredspris för deras bok ”Sydafrika efter Apartheid” där de förespråkar ett decentralistiskt system med kantoner och regelmässiga folkomröstningar, och en begränsad centralmakt med den schweiziska demokratin som förebild.

För ekonomen Wilhelm Röpke som var Konrad Adenauers (i övrigt en av den moderna tidens mest framgångsrika statsmän, ofta kallad rheinlandsseparatist men var snarare federalist) och Ludwig Erhards husgud, och anses vara den viktigaste personen bakom systemskiftet i Västtyskland efter nazismen och det tyska ekonomiska undret, var också Schweiz federalism och långtgående subsidiaritet det demokratiska idealet.

Den amerikanske kongressmannen och tidigare presidentkandidaten Ron Paul brukar också framhäva, hur han är avundsjuk på den överlägsna schweiziska demokratin:

En svensk bok som också ger många aha-upplevelser och kan rekommenderas, är Axel Odelbergs ”De fattiga & de rika – om Sverige och Schweiz”.

Enligt folktron, var det till påsken häxorna reste till Blåkulla för att festa med djävulen, vilket på 1800-talet i Uppsverige utvecklades till den mer oskyldiga traditionen att låta barnen klä ut sig till häxor och tigga godis, liksom amerikanska barn gör till Halloween.

Men ännu i dag kan det finnas anledning att minnas den verkliga bakgrunden.

Birgitta Petrén skriver i boken ”Otroliga historier”:

”Våra dagars små påskhäxor med sina kvastar är fjärran från de häxor som den vidskeplige påven Innocentius VII bekämpade. Han gav de två teologerna Henricus Institores och Jacob Sprenger i uppgift att utarbeta en häxkodex, och år 1487 utkom ‘Häxhammaren’.  Den var en hammare som skulle drabba tusentals oskyldiga kvinnor i vansinnesjakten på häxkonster. Inga medel skyddes. Kvalfull tortyr, snärjande juridiska spetsfundigheter och förfalskning av rannsakningsprotokoll – allt var tillåtet för att pressa fram en bekännelse ur den som var anklagad för häxeri och trolldom.”

Skåne var inget undantag när det gällde häxförföljelser:

”I Skåneland och övriga Danmark använde man 15- eller 16-mannanämnder för att skaffa fram bevis mot trollpackorna. Fångkällaren i Malmö rådhus var väl utrustat för att få fram bekännelser. Man använde sig av tumskruvar, järnringar som skruvades fast runt benen, kokande beck att droppa på den nakna kroppen, sträckbänk och glödande kol. När motståndet och förståndet till slut hade knäckts hos trollkvinnan, fördes hon ner till brohuvudet på Skeppsbron vid stranden för det sista avgörande provet i beviskedjan, vattenprovet. Bunden till händer och fötter kastades kvinnan i vattnet. Om hon sjönk, och kanske drunknade, var det ett tecken på att hon var ‘ren’ och gärna togs emot av vattnet. I annat fall återuppstod bara den ‘renande’ elden, döden på häxbålet.”

Mer kan läsas på denna sida:

”År 1543 brändes den första häxan och i allt känner man till namnen på 38 av dem som brändes här ute [Kirseberg i Malmö]. Den sista skånska häxprocessen gick av stapeln så sent som 1756 och var riktad mot en Hanna Hansdotter i Östra Grevie. ”

Detta  kan vara värt att erinra om i dag anno 2010 när Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen som propagerar för etniska och religiösa rensningar i Sverige,  och det som inte passar in i en idealiserad svensk Folhems-norm är dagens ”häxor” när justitieministern vill återinföra skampålen i Sverige.

Ett odödligt klipp från Monty Python: