När lundaakademikern Fredrik Persson härförleden fick sitta och bre ut sig i TV med endast en ”beskedlig skåning” som David Batra som motpart och representant för det ”farliga Skåne”, finns anledning att reflektera över konflikten gammelmedia vs. bloggosfären, och varför Skånedebatten befinner sig där den är i dag.

Runt millennieskiftet var debatten om Skånes framtid i ett avgörande skede. Vi hade precis fått ett skånskt parlament, öresundsbron som gör Skåne till en del av Storkøbenhavn invigdes, och Skånes plats i ett allt mer integrerat Europa och öresundsregion diskuterades för fullt i tidningarnas insändarspalter. Skånskt självstyre och ”regionernas Europa” blev en vision för allt fler. Ledande skånepolitiker betecknade sig som regionalister och omhuldade tanken att Skåne inte som ”sydsvensk” underavdelning skulle söka nå ut i Europa via Stockholm, men – som alla andra europeiska regioner – stå på egna ben.
Denna utveckling betraktades med oro från vissa håll, där man undrade vad det var som grodde i den skånska myllan. Plötsligt angreps det skånska på bred front av mediaeliten med DN och Sydsvenskan i spetsen. En serie reportage, där allt skånskt kategoriskt placerades i en ”Sjöbo-box” och Fredrik Perssons kompisar på Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet oemotsagda fick ge den scanofoba hetsen akademisk legitimitet, toppades med en ledare i Sydsvenskan med rubriken ”Den skånska faran” (jfr kejsar Vilhelms slagord ”Den gula faran”). Endast NST vågade/ville gå mot strömmen och i en ledarartikel kritisera mediaetablissemanget för att försöka identifiera en potentiell skånepartist och rashetsare bakom varje person som föredrar den rödgula flaggan framför den blågula.
Driven fick önskad effekt: luften gick ur skånedebatten, och idéer om skånskt självstyre och kultur är inget som diskuteras politiskt längre. Nationalisterna återvann initiativet, och fick ett problemformuleringsprivilegium, där det skånska är löjligt, provinsiellt och inskränkt, medan det svenska är fint, förenande och tolerant.
En parallell till hetsen mot Skåne, är Liza Marklund-skandalen, där gammelmedia tigit om hennes bluffjournalistik. Som Johan Norberg kommenterat saken:
”Sydsvenskan var först av de gamla medierna att ta upp storyn. Är det bara ett sammanträffande att de också huserar en bit bort från Stockholms täta mediala kompisgäng och nätverk?” 
Öresundsintegrationen och nätet kommer på sikt spela ut gammelmedia och Stockholms agenda-setting. Som Pontus Schults på Veckans Affärer skriver:
”Blogguppror, konsumentbojkotter, snabbrörliga aktieägare och medborgare. Det är bara att vänja sig.
Antietablissemangets makt ökar snabbt.
Självklart finns det en motsägelse i det – att makt i sig gör dem till en del av etablissemanget. Men delvis försvinner då de individernas makt i anti-etablissemangsvärlden. För att ersättas av det kollektiva ”moln” som uppstår och upplöses för varje fråga.”
Nätutvecklingen och integrationen där Skåne blir en del av Wonderful Copenhagen förändrar vårt medialandskap, där det inte längre blir den våta drömmen för alla i journalistkåren på gammelmedia, den morderna tidens prästerskap, att jobba på SvD och DN.
 Utvecklingen talar för Skånelandsrörelsen, trots allt.
Annonser