I Skånedebatten är det – inte utan orätt – mycket fokus på roskildefreden, friskyttarna och etniska rensingar på 1600-talet, vilket gör lundaakademiker knutna till Centrum för Danmarksstudier mörka i blicken, och får dem att lägga ner mycket krafter på att ”bevisa” att Skånes historia inte skiljer sig från Sveriges.
Men vid närmare granskning, förefaller vår moderna skånska historia, som haft lika stor betydelse för oss idag, också behandlats styvmoderligt. Som George Orwell uttryckte det:

”Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien”.

På 1800-talet fick både Sverige och Danmark ett liberalt systemskifte, som banade väg för demokrati, likhet inför lagen, näringsfrihet och den industriella revolutionen, som lade grunden för ländernas välstånd på 1900-talet.  Inte minst för Skåne innebar detta stora förändringar.
Från att ha varit en utarmad provins i djupaste misär i Sveriges ytterkant, blev Skåne en av Sveriges rikaste regioner. Under trycket av de liberala idéerna försvann Järnridån i Sundet 1844, som Karl XI infört på 1600-talet. 1857 upphävdes förbudet mot danska böcker och skrifter i Skåne, och efter att inte ha haft några författare på 200 år, då Skåne med Helmer Långs ord blott ”fick tjänstgöra som Sveriges kornbod, men det tilläts bara vara som Boiotien i det klassiska Grekland: hemvist för bönder, icke för poeter och andra skönandar”, dök det plötsligt upp en mängd skånska författare. Weibullarna började lyfta fram den skånska historien, som varit närmast tabubelagd. Den gränsöverskridande skandinavismen blev en folkrörelse i Skåne, där tidningen Öresundsposten blev dess inofficiella språkrör, och Skånes samhörighet med danskheten och dansk kultur hade en central betydelse. Den skånska socialdemokratin växte också fram, som blev den drivande kraften i Sverige, och tog sina idéer och kampmetoder från København som man hade täta förbindelser med.
Denna utveckling ledde till en motreaktion från det etablerade svenska samhället: i slutet av 1800- och början av 1900-talet nådde den storsvenska linjen sin höjdpunkt, då man reste erövrarmonumenten i Skåne, höll stora storsvenska manifestationer med militärparader, fackeltåg och tacksägelsegudstjänster etc för att fira erövringen och försvenskningen av Skåne och visa var skåpet skulle stå.

Här ställde sig historikerna från Lunds universitet villigt i spetsen, medan den vanliga skånska medelklassen slöt upp, vilket för tankarna till vad Paul Johnson skriver i boken ”Moderna tider” om tillståndet i Tyskland i början av 1900-talet där konflikten mellan tysk ”kultur” och västerländsk ”civilisation” pågick för fullt:

”Högern kunde […] använda sig av våld utan fruktan för rättsliga följder. Domare och bisittare kände sig som deltagare i kampen mellan den tyska kulturen och en främmande civilisation. […] Domstolarna rekryterades ur den vanliga medelklassen. Varför ställde de sig på de östorienterades [som ville bevara Tyskland ‘rent’ från västpåverkan] sida? Ett av huvudskälen var det de fick lära sig i skolorna, som i sin tur speglade universitetens politiska atmosfär. Det moderna Tysklands tragedi är ett illustrativt exempel på den fara det innebär att det akademiska livet politiseras och professorerna får ge fullt uttryck åt sitt ‘ställningstagande’. Följderna blir lika ödesdigra vare sig det gäller en vänster- eller högervridning. I båda fallen förgiftas kunskapens brunnar.”

Johnson skriver vidare om situationen i Tyskland:

”Den härskande klassen bestod av furstar, generaler och godsägare, juridikprofessorer som förlänade regimen akademisk legitimitet och lutheranska präster som gav den dess moraliska auktoritet. Dessa människor hatade lidelsefullt länderna i väster, både för deras liberala idéer och för deras stora materialism och avsaknad av andlighet, som (enligt tyskarnas uppfattning) var frukten av dessa idéer. De ville bevara Tyskland ‘rent’ från västpåverkan, vilket var ett av motiven bakom deras plan att återuppta medeltidens segertåg och bosättning österut. Där skulle Tyskland skaffa sig ett kontinentalt rike som skulle göra det oberoende av det brittisk-amerikanska världssystemet. Denna mot öster orienterade grupp gjorde en grundläggande distinktion mellan ‘civilisation’ och ‘kultur’. Den förra, som kom från väster, påstods vara rotlös, kosmopolitisk, omoralisk, icke-tysk, materialistisk och rasmässigt besudlad, medan den senare var ren, nationell, tysk, andlig och äkta. Civilisationen drog Tyskland västerut, kulturen drog det österut. Det riktiga Tyskland var inte en del av den internationella civilisationen utan utgjorde en egen, nationell raskultur. Då Tyskland föll för lockelsen från väst skulle det gå under, då det följde sitt öde i öst fullbordade det sig självt.”

Inte helt olikt samtidens Skåne och Sverige, där den styrande eliten var adelsmän, militärofficerare, godsägare, professorer som gav den svenska regminen akademisk legitimitet och präster som gav den moralisk auktoritet. Och där man vurmade för det ”rena” svenska som var moraliskt och rasmässigt överlägset. Som t.ex. Peter Wieselgren skrev på 1800-talet om Lunds universitet:

”Hvilken herrlig idé att göra skåningen till svensk därigenom att han i bildning höjdes upp till sina nya och öfver sina förra landsmän; att lägga en fästningsgarnison af professorer vid rikets gräns!”

Redan Karl XI:s historiker Olof Rudbeck hade i Atlantican, där han hävdade att Platons diktade ö i själva verket var Sverige, all kulturs urhem – vilket sannerligen inte fick ifrågasättas i Sverige, och var snudd på högmålsbrott – börjat formulera en idéologi som senare på 1800-talet genom Götiska förbundet kom att exporteras till Tyskland, om att ett kallt och hårt klimat skapar de största, starkaste och bästa människorna. Sydländska skåningar och danskar sågs inte som tillräckligt nordiska och lika mycket ”vikingar” som dem i norr, de var rasmässigt besudlade och rangerade tillsammans med finnar och lappar i de nordiska folktypernas nedflyttningsgrupp. Bland  tyska antropologer blev det också en populär idé, att precis som preussarna samlade 2:a Tyska kejsarriket, underlade sig de vita europeerna de små mörka infödingarna i resten av världen, de långa vita anglosaxerna betvingade de små, mörka britterna, de långa vita germanerna underlade sig de små dekadenta romarna, de långa vita arierna kuvade de små, mörka draviderna i Indien etc. Ännu 1944 var t.ex. Helge Nelson i Svenska turistföreningens handbok om Skåne  noga med att påpeka att:

”Han [dvs skåningen] är en aning undersätsigare än svensken i det centrala Sverige, ej i lika grad blåögd och ljushårig o. s. v.” 

Samme Nelson förklarar också, att skåningen inte bara haft materiell, men också stor andlig vinst av sin upphöjelse till ”svensk patriot” och själva det ”att vara svensk”.

I början av 1900-talet lanserade den svenska unghögerns Rudolf Kjellén, som redan innan de tyska nazisterna använde begreppet nationalsocialism, idén ”Folkhemmet” som grundade sig på ideologin Volksgemeinschaft och tyska nationalisters utopi om ett klasslöst, socialistiskt och konsensusellt samhälle, som kom att få stor betydelse för den moderna svenska statens födelse.

På 1920-talet gjorde nämligen Per Albin Hansson och socialdemokraterna vad man i dag kallar en triangulering, där man kapar motståndarnas profilfrågor. Socialdemokratin gick från att vara ett internationalistiskt, till ett nationellt socialistiskt parti där man började vifta med svenska flaggor och hurra för fäderneslandet, och sammanförde sitt eget sociala engagemang med den storsvenska vurm som den svenska överheten arbetat fram sedan 1800-talet.  Förutsättningen för det socialdemokratiska folkhemsbygget och dess bärande idé Volksgemeinschaft, blev landets puritanska arv genom frikyrko- och nykterhetsrörelsen, och dess homogena karaktär grundat på den statsnationella myten att Sverige är ett enhetligt land med ett folk, ett språk, en kultur och en  historisk bakgrund. ”Staten axlade Gustav Vasas mantel” som Björn Gyllix formulerat det i essäsamlingen ”Vidda hut”.

Den svenska demokratin kom att bygga på tre rörelser: arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelsen. En hörnsten för den moderna svenska staten Folkhemmet, blev skötsamhetsideologin med rötter i nykterhetsrörelsen om en omsorgsfull, samvetsgrann, korrekt, familjetrogen, bildad och nykter arbetare, vilket särskiljer Sverige en smula från övriga Europa, och bidragit till en ganska ”uppfostrande” syn på medborgaren. Men i Skåne precis som i Danmark, växte det aldrig fram någon stark frikyrko- och nykterhetsrörelse, och man delade inte Sveriges puritanska arv som blev en grundbult for Folkhemmet, vilket t.ex. föranledde dessa hårda ord som riktades mot skåningarna i Lubbe Nordströms berömda ”Lort-Sverige”:

”- Jag menar att det värsta är skåningarna själva. Inte botstäderna. Skåningarna är så slöa och loja, att ibland blir man alldeles rasande. Dessutom är dom snuskigare och mer ouppfostrade än folket i något annat landskap i Sverige. Se på deras möteskultur till exempel! Dom sitter och snusar, tuggar och spottar och uppför sig på ett sätt, som vore fullständigt otänkbart uppåtlands.
– Och förklaringen? Kan ni ge den?
– Förklaringen är, att den sociala rörelsen i Skåne aldrig föregåtts av någon ideell rörelse som i Sverige, där nykterism och frikyrklighet först uppfostrat folket till självtukt, självansvar och självrespekt. Därför saknas allt dylikt i Skåne. Det är förklaringen.”

1922 blev det Skåne som avgjorde den svenska  folkomröstningen om ett rusdrycksförbud där 81% skåningar röstade nej.  En intressant grej i detta sammanhang är att i Sveriges föregångsland härvidlag, var rusdrycksförbudet delvis ett nationalistiskt försök att ”amerikanisera” USA, och ett uttryck för en liknande klyvning som den som samtidigt höll på att slita sönder Weimartyskland mellan ”kultur” och ”civilisation” och mellan öst/väst, och förde det mot nazismen. Det var uttryckligen riktat mot östkustens kosmopolitiska kultur och invandrarnas dryckesvanor och ett försök att bevara Arkadien. I svensk historieskrivning talar man gärna om de klassmotsättningar som fanns vid folkhemsstatens födelse, men inte om att det skulle ha funnits någon liknande inre konflikt i Sverige som dem mellan öst/väst i USA och Tyskland.

1970-talet kan också ses som en lika central epok i vår samtidshistoria som 1920-talet och födelsen av Folkhemmet. Bl.a. har Claes Arvidsson i boken ”Ett annat land” belyst hur hela det svenska samhället under 1970-talet stöptes om. Trots viftandet med Sovjetflaggor och hyllandet av blodiga diktaturer, hade 68-revolten i Sverige också en liberal och individualistisk sida: den var delvis även en revolt mot den svenska puritanismen och Folkhemmets skötsamhetsideologi. Eftersom Skåne liksom Danmark och kontinenten aldrig varit särskilt puritanskt, vore det intressant med en belysning av 1970-talet och 68-revolten ur skånsk synvinkel. Vilka likheter och skillnader fanns mellan Danmark, Skåne och Sverige härvidlag? Mig veterligt finns det ingen litteratur som behandlar detta.

Kanske nästa projekt för akademikerna vid Centrum för Danmarksstudier att ta sig an, i arbetet för att bevisa att det inte finns någon särskild skånsk historia som skiljer sig från resten av Folkhemmet?

Annonser